Jag såg Greenberg i måndags. På underbara Electric Cinema, nedsjunken i en läderfåtölj, med ett glas Malbec i ena handen och fötterna på en läderpall.
Inte konstigt att jag börjat gilla bio, jag gick aldrig någonsin på bio i Sverige.
Hursomhelst, nu behöver jag er hjälp med en grej men jag börjar från början av filmen.
Ben Stiller är Roger Greenberg, en askgrå 41-årig New York-bo som har fått låna sin bortresta brors LA-villa där han försöker återhämta sig från ett nervöst sammanbrott.
Utöver promenader med broderns schäfer (bra hundval) och hundkojan han lovat bygga till densamma så är det fritt fram för Greenberg att sitta bakom nerdragna persienner och snegla misstänksamt ut över grannskapet medan han formulerar klagomålsbrev till flygbolag, staten New York och Starbucks (Dear Starbucks, In your attempt to manufacture culture out of fast food coffee, you have been surprisingly successful for the most part. The part that isn't covered by "the most part" sucks!) med en dåres skeva handstil.
Hans bror har Florence på lönelistan, en lite kooky personlig assistent i kofta och Henry's Tacos-T-shirt, vars hjälp Greenberg fått grönt ljus att be om bäst han behöver. Och efter en kvart utan körkort i USAs mest bilburna stad gör han det. Hon köper hem glass och whisky till honom, kollar till hunden.
Nästa gång de ses delar de på den sista Corona lighten i hennes kyl innan han, väldigt plötsligt, i ett lite överivrigt försök att connecta med människor igen, drar upp hennes jeanskjol långt nog för att stoppa in tungan mellan hennes intet ont anandes lår... (Det är inte för inte som cunnlingus efter housesitter och doghouse är filmens tredje plot keyword).
Men trots deras händelserika första date så är det något som klickar mellan dem och resten av filmen är en fin liten resa längs deras trevande relation och Greenbergs lika olinjära tillfrisknande.
Noah Baumbach, bakom squidden & valen, regisserar och kör på med sin varmt solkiga 70-talspalett, visar upp LAs allra oglamourösaste vanlig onsdags-ansikte och porträtterar människor med inte alla men ganska många av deras fel och brister, i naturligt ljus och Steve Winwood-t-shirts.
(Det slår mig nu att man nog kan mäta Greenbergs mentala skick via hans garderob. Hans labilaste jag bär för varma bruna ribbstickade tröjor och nästan matchande dunväst. I takt med att han mår eller känner sig bättre åker Winwood fram.)
Greenberg har en väntat glåmig syn på saker, perfekt illustrerat när hans vän och gamla bandkamrat Rhys Ifans konstaterar att "Youth is wasted on the young" och Stiller kontrar med: "I'd go further: Life is wasted on.... people".
Och allra oftast utspelar sig filmen precis i skarven mellan det roliga och kvicka och det glåmiga. Baumbachs fru, Jennifer Jason Leigh, spelar en mindre roll i filmen och har även skrivit storyn tillsammans med sin man. Jag vill inte peka finger men jag kom på mig själv med att hålla henne ansvarig för att den ibland siktar lite Jag-Är-En-Skådisskådis-högt.
Det som är så fint med The Squid and the Whale är (bland annat) att melankolin får vara där rakt upp och ner utan att sträcka sig efter vare sig cello eller cymbal.
Och Greenberg har överlag samma talspråkiga tilltal men med en och annan scen instoppad som är lite för lång, lite för mättad, lite för skådisskådis.
Å andra sidan kan man ju välja att glädjas åt att både Rhys Ifans och Ben Stiller överraskande nog klarar sig med galans. Och likaså Greta Gerwig som Florence.
Sen har James Murphy valt (och bitvis gjort) musiken också och vem är jag att värja mig mot Albert Hammond, Steve Miller Band, Galaxie 500 och Paul McCartney.
------------
Nu till min fråga: Who's the artist behind the surf paintings in Greenberg's borrowed livingroom? They're wonderful! One of them is partially visible here to the right of Ifans.
Any ideas, please let me know!
Posts
