Tonight at Cargo

Ikväll ser jag den här lilla Philadelphia-orkestern på Cargo. De är helt underbara live, som ett litet nutida Faces. (Alltså Faces innan de rekryterade en, eh, ny sångare. Jag orkar faktiskt inte ens prata om det).

Real Estate - Suburban Dogs

Jag hade en supertrevlig kväll igår som bland annat innefattade Ganglians och Real Estate på Cargo. Min vana trogen slentrianfilmade jag lite från där jag stod, utan en tanke på kvalitet.
Men vilken låt ändå (ge det 10 sekunder eller nåt så kommer den). Roligt att äntligen se dem. Tyvärr tillät inte schemat mig att se hela spelningen men det jag hann med var en alldeles strålande liten undervattensrockupplevelse.

eng: If I had a (more conventional) dayjob I would not give it up to become a film photographer, but what a tune eh (wait 10ish seconds).

Chilli Crab Linguine

På The Cow i våra kvarter kan jag varmt rekommendera ett halvt dussin ostron med en pint Guinness, men ibland tar jag chilli crab linguine istället. Idag testade jag den hemma för första gången, enligt det här vanvettigt enkla receptet. Tyvär glömde jag ta en bild förrän vi bara hade några tuggor kvar och jag ska bespara er våra rester, men min såg ut ganska exakt som den här. Och smakade likadant också.
Det känns som en rätt som är typ omöjlig att misslyckas med och det som tar längst tid är att vänta på att pastan ska bli klar. Lite husmansglamour för oss som har bråttom till andra avsnittet av Luther. Stringer Bell me!

(Men nästa gång – om jag orkar anstränga mig ens lite då – så ska jag byta burkkrabba mot färskt vitt krabbkött och hälla i nån deciliter vitt vin också).

eng: The perfect dish to cook if you'd rather watch Stringer Bell in Luther.

Barrafina

Barrafina, Frith Street. My favourite. (Not pictured: padron peppers, bread+olive oil and the classic tortilla).

Still Birth, mer om djur

Jag såg den här lilla killen stå och fiska inne i omklädningsrummet på YMCs superfina butik på Poland Street. Den (alltså butiken) rekommenderar jag varmt för framförallt män, inte lika övertygad om deras damkläder.
Hursomhelst, jag vet inte vem som har gjort den lilla fiskaren och det visste inte butiksmannen heller men jag kan inte sluta tänka på den. (Om nån vet så hör av er.) Det är ju nåt väldigt störande med uppstoppade djur men jag kan inte sluta fascineras av dem. Och det är väl just skarven mellan makabert och sorgligt, roligt och märkligt som är själva dragningskraften. Sen tycker jag någonstans att man känner om de är gjorda med kärlek eller inte.
Musen fick mig i alla fall att tänka på Polly Morgans sorgliga installationer, som precis har fått sällskap av tre nya stackars kycklingar...  Just Morgans små konstverk gillar jag mycket, just för att de känns värdiga på nåt sätt och hon använder bara djur som dött naturligt (de här alldeles för tidigt förstås men ändå). Jag håller tummarna för att musen levde ett lika spännande liv som hans död antyder.

Still Birth, Polly Morgan, 2010.

The Orange Prince

Vi köpte Fantastic Mr Fox på dvd igår. Vi har katastrofalt nog inte sett den ännu. Jag antar att jag blev så uppspelt när den gick upp att jag glömde gå och se den.

Efter det mötte vi upp med vår inaskade regissörvän och drack lite drinkar och åt vår favorit-bältessushi (om ni går vill jag dock påminna om att jag aldrig sa att den var mysig).

Hursomhelst, sen, när vi kom hem på natten, möttes vi av den här killen (eller ja, typ, det där är bara en bild jag snodde nånstans) som var på väg in i vår trädgård.

Två Fantastiska herr-rävar på en och samma dag!

Sammanträffande?

Ja, men ändå. Efter drygt fyra år i London har jag fortfarande inte vant mig vid att se dem inne i stan. De är ju så jäkla fina och mystiska där de stryker omkring på gatorna som små orange prinsar.

Eng: We bought this on dvd yesterday. At last. I was so excited when it opened in cinemas that I forgot to go see it.
Then we went for drinks with an ashed in friend before we returned home to find the above guy (sort of, that's just a photo I stole from somewhere) enter the garden.
Two Fantastic Mr Foxes in one day!
Coincidence?
Yes, but still. 
I've lived in London for over four years now and I never get used to seeing foxes in town. They are so marvellous, them orange princes of the night.

The Ritz

I wrote about David Bailey's and David Litchfield's fabulous-looking RITZ Newspaper, "the Lou Reed of publishing", over here (<--more pictures) some months ago, when I bought an issue from the lovely, if a tad overpriced, IDEA Books. And it's one of the prettiest things I ever did see. Which reminds me, I still need to get that framed.
Anyways, this week there is an exhibition dedicated to their stunning old pages over at DSM. That's right, they're puttin on The Ritz.
Don't miss.

BLUE-GREEN DAYS