Bye Bye

I've moved to lisamilberg.wordpress.com/

Meh!

Inte nog med att jag verkligen ogillar bloggers totalt hopplösa okänsla för estetik, logik och funktion, nu har jag precis fått höra att min blogg är jätteful om man sitter på PC?!
Konstiga mellanrum etc.

Nu är frågan: vad gör jag? Tumblr har limiterat bildantal per inlägg tror jag (typ tio får jag för mig och det kan ha varit nåt annat jag tyckte var dåligt också)? Vilket sätter käppar i hjulet för mina bildkavalkader.
Och jag har absolut ingen lust att sätta mig in i nåt som kräver nån slags läxa. Jag vill kunna skriva grejer och illustrera det med bilder. Eller visa bilder och illustrera dem med text.
Ja ni vet.

Om någon har ett förslag på smidig lösning så blir jag oändligt glad?!
Och betalar i rotting, som vanligt.

eng: Whine whine whine (plus wicker).

Hawaii

I've always wanted to go and now we are! I have no clue though so any tips you have (where to stay, where to eat, what to see), please please please get in touch.

In the meantime I'll be celebrating with this beautiful song from one of my big favourites of 2010, followed by some songs from this lovely comp.

When the desert moves in

The sandy remains of the city of Kolmanskop in southern Namibia, abandoned when the diamond mine ran dry.
Such beautiful pictures.

Indoor Desert by Alvaro Sanchez-Montañes

Mane 'n tail

Jimmy: "Mane n' Tail. Is this horse shampoo?"

Chazz: "Yes, it is."

Jimmy: "Do you use this stuff on your hair?"

Chazz: "Uh-huh."

Jimmy: "'For a lustrous coat.' Does this actually work?"

Chazz: "You bet your ass it does. It makes my hair shine like Orion's belt out on the ice."

Från Blades Of Glory.

Jag fick ett schampoo och ett balsam av en kompis igår så nu äntligen ska det testas!

eng: I'll report back when I've tried it.

These Salty Days Are Yours And Mine

Andres och jag hade en egen liten fest här hemma i lördags och spelade massa gamla hits och drack champagne. Det var så fint att jag blev tvungen att stoppa in några av dem på den här mixen som är den första jag gör inför vår stundande bilsemester i Sverige i juli.

eng: new mixtape, old hits. Enjoy! x

Now reading:

Darcy O'Brien – A Way Of Life, Like Any Other

The Boy Who Took My Heart (Took My Mind)

Happy midsummer, here's an old song I just can't stop playing. It's got me obsessed.
This is the demo version.
I always prefer the demos to the finished versions.

Pan fried sea bass with cauliflower mash

I just made a really delicious and very simple lunch so I thought I'd share it.

Serves two:

Marinate two seabass fillets in olive oil, lemon juice, chopped coriander, grated ginger, sea salt, chopped red chilli (or whatever you like it to taste of). Rub it in and leave for at least 30 mins.

Take half a large cauliflower. Cut or break them into large or medium-sized florets and steam (or boil I guess) for 6-7 minutes. (You want them a bit al dente!)

Take pot off the stove, get rid of the water and put the florets back in the pot (best place for it if you wanna re-heat later if you don't wanna have to time it too carefully with the fish).
Add 30g-ish of melted butter and a splash of cream if you want.
Salt and pepper.
Use a stick blender and make the mash however fine you want it.

Heat a pan w some olive oil. When hot add the sea bass fillets skin side down.
Pan fry for 3-4 minutes, turn and do less than a minute on the other side.

Ready to serve! Pour the marinade on top of the fish if you want.

(Cauliflower mash is as delicious but so much better than potatoe mash, from all possible perspectives. Just trust me.)

Happy midsummer!
x

Blonde

Har jag sagt att Davines Alchemic Silver Conditioner är världens bästa hårbalsam?
Från gul till platina på en tvätt. Magi.
(Finns för övrigt att köpa på MOC på Åsögatan om du bor i Sthlm).

Mönster

Går igenom min sommargarderob, anar ett mönster...

Pocherade ägg och en mantelleverans från Himalaya

Jag träffade käraste Daniel igår, över en väldigt bra frukost på Raoul's. Utöver sin egen utmärkta person kom han dessutom med världens flottaste leverans till mig – de indiska angora-shawls jag hade beställt från hans kille Rob och hans fältresa till Himalaya...

Jag hade redan den svarta, som jag tror vi konstaterat i nåt av mina många hyllningstal till manteln‚ men nu har jag en sommarmantellösning också. Och en mittemellan.

Och i en perfekt värld har vi ju alla minst tre mantellösningar.






Thank you Rob, I adore my shawls! xx

Och apropå schäfrar

Jag måste presentera er ordentligt för Hedda.
Hon har ett öga för nån slags vardagsmagi som gör mitt hjärta alldeles glatt.

Hon har en hund också – eller hennes pappa har en hund – som heter Assar.

Han var modell i den lilla WYWH-filmen Ruben och jag gjorde nyligen. Och Hedda var där och dokumenterade. Det kommer bilder ifrån den plåtningen vid tillfälle men tills vidare ger jag er ett litet hastigt axplock av hennes andra bilder.

Greenberg, cunnilingus och en konstfråga

Jag såg Greenberg i måndags. På underbara Electric Cinema, nedsjunken i en läderfåtölj, med ett glas Malbec i ena handen och fötterna på en läderpall.
Inte konstigt att jag börjat gilla bio, jag gick aldrig någonsin på bio i Sverige.

Hursomhelst, nu behöver jag er hjälp med en grej men jag börjar från början av filmen.

Ben Stiller är Roger Greenberg, en askgrå 41-årig New York-bo som har fått låna sin bortresta brors LA-villa där han försöker återhämta sig från ett nervöst sammanbrott.

Utöver promenader med broderns schäfer (bra hundval) och hundkojan han lovat bygga till densamma så är det fritt fram för Greenberg att sitta bakom nerdragna persienner och snegla misstänksamt ut över grannskapet medan han formulerar klagomålsbrev till flygbolag, staten New York och Starbucks (Dear Starbucks, In your attempt to manufacture culture out of fast food coffee, you have been surprisingly successful for the most part. The part that isn't covered by "the most part" sucks!) med en dåres skeva handstil.

Hans bror har Florence på lönelistan, en lite kooky personlig assistent i kofta och Henry's Tacos-T-shirt, vars hjälp Greenberg fått grönt ljus att be om bäst han behöver. Och efter en kvart utan körkort i USAs mest bilburna stad gör han det. Hon köper hem glass och whisky till honom, kollar till hunden.
Nästa gång de ses delar de på den sista Corona lighten i hennes kyl innan han, väldigt plötsligt, i ett lite överivrigt försök att connecta med människor igen, drar upp hennes jeanskjol långt nog för att stoppa in tungan mellan hennes intet ont anandes lår... (Det är inte för inte som cunnlingus efter housesitter och doghouse är filmens tredje plot keyword).

Men trots deras händelserika första date så är det något som klickar mellan dem och resten av filmen är en fin liten resa längs deras trevande relation och Greenbergs lika olinjära tillfrisknande.

Noah Baumbach, bakom squidden & valen, regisserar och kör på med sin varmt solkiga 70-talspalett, visar upp LAs allra oglamourösaste vanlig onsdags-ansikte och porträtterar människor med inte alla men ganska många av deras fel och brister, i naturligt ljus och Steve Winwood-t-shirts.
(Det slår mig nu att man nog kan mäta Greenbergs mentala skick via hans garderob. Hans labilaste jag bär för varma bruna ribbstickade tröjor och nästan matchande dunväst. I takt med att han mår eller känner sig bättre åker Winwood fram.)

Greenberg har en väntat glåmig syn på saker, perfekt illustrerat när hans vän och gamla bandkamrat Rhys Ifans konstaterar att "Youth is wasted on the young" och Stiller kontrar med: "I'd go further: Life is wasted on.... people".

Och allra oftast utspelar sig filmen precis i skarven mellan det roliga och kvicka och det glåmiga. Baumbachs fru, Jennifer Jason Leigh, spelar en mindre roll i filmen och har även skrivit storyn tillsammans med sin man. Jag vill inte peka finger men jag kom på mig själv med att hålla henne ansvarig för att den ibland siktar lite Jag-Är-En-Skådisskådis-högt.

Det som är så fint med The Squid and the Whale är (bland annat) att melankolin får vara där rakt upp och ner utan att sträcka sig efter vare sig cello eller cymbal.
Och Greenberg har överlag samma talspråkiga tilltal men med en och annan scen instoppad som är lite för lång, lite för mättad, lite för skådisskådis.

Å andra sidan kan man ju välja att glädjas åt att både Rhys Ifans och Ben Stiller överraskande nog klarar sig med galans. Och likaså Greta Gerwig som Florence.

Sen har James Murphy valt (och bitvis gjort) musiken också och vem är jag att värja mig mot Albert Hammond, Steve Miller Band, Galaxie 500 och Paul McCartney.

------------

Nu till min fråga: Who's the artist behind the surf paintings in Greenberg's borrowed livingroom? They're wonderful! One of them is partially visible here to the right of Ifans.
Any ideas, please let me know!